En lördag med Beachvolley, öl och fest.

I kväll är vi få på internatet. Karins kompis Elin är här, med lille Ebbe som bonus. Reker och aioli står på menyn.

Vem vet vad som händer efter döden? Kommer vi till paradiset, till en värld av rosa moln och gröna ängar, en värld av lycka, harmoni och välmående. Där kladdkaka äts till frukost och kokos inte existerar. Eller till helvetet till en plats i total mörker. En plats av oro, sorg och sjukdom? Kanske reinkarneras vi till växter och till levande varelser? Eller så tar allt slut. Finito. End. Vad vet jag? Vad vet vi?

Vikten av livet är att ta vara på det. Sådär klyschigt. Men sådär sant. Vi lever tillsammans, på en planet vi förstör utan att egentligen skämmas för det. Då kan vi lika ta vara på det som faktiskt existerar och det som livet erbjuder oss.

I början av sommaren levde jag ovetande i en fantasivärld. Levde på hopp och framtid, på det jag trodde komma skulle. Men bubblan sprack, gick itu, föll ihop. Först då insåg jag att jag lät mitt liv stå stilla, trots att tiden tickade iväg. 

För en stund avsa jag mig mina principer, och tog för mig. Tackade ja till något jag annars skulle skakat huvudet för. Något som resulterade i en fantastisk upplevelse, en upplevelse jag fortfarande lever på när livet inte är med mig.

Det var som att allt ingrott lossnade, som att torra blad föll av i plats för nya. En frisk bris under en het sommardag.

Det handlar inte bara om att göra det oväntade. Om att leva ”the crazy life”, med bungy jump och bergsbestigning. Det handlar om den där tiden i mellan. Tiden du väntar på något som ska ske. Mellanspelet som är lika mycket liv som den andra.

Det kan räcka med en omväg, att svänga till vänster i stället för höger vid ett vägskäl. Kanske för att inse att den riktningen är så mycket enklare, eller vackrare eller jobbigare. Att testa nytt och prova sig fram. Som att byta tandkräm trots att du använt Colgate hela livet.

Då jag betvivlar min förmåga brukar jag tänka på min mormor- min kanske största inspirationskälla. Kvinnan som varken räds tiden eller sin egen förmåga. För två år sen lånade jag henne min dator. Jag förklarade vad en dator var, hur en muspekare fungerar, hur man gör mappar och hur man söker på internet. Idag uppdaterar hon sitt eget virusskydd, skriver ut texter och mailar bilder.

Det handlar om att våga prova. Och att faktiskt tacka ja till det oväntade. Låta det bära eller brista, och aldrig betvivla sin egen förmåga.

För vem vet vad som händer efter döden? Kanske ges vi tid till att uppleva allt det där vi en gång velat men aldrig vågat. Men om så inte? Då skulle i alla fall jag ångra mig. Ångra att jag kastat bort en herrans massa tid. Till att vänta och till att inte våga. 

Så här bor jag.

Stephan


Oceanview


Purple rain

Jag gillar dokumentärer, särskillt på radion. Det är ett lätt och trevligt sällskap. Igår rensade jag kläder och tvättade, då plöjde jag igenom fyra stycken.
Terrorattackerna den 11 september

Mordet på Fadime

Folkmordet i Rwanda

Örnligan


Mordet på Fadime rekomenderar jag starkt. En av de bästa jag hört.

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2519